Fångad av glas

Med utbildning både som arkitekt och glasformgivare
förenar Sylvia Neiglick sina olika yrkesroller.


I KÄLLAREN TILL butiken Agata på Nytorgsgatan i Stockholm kunde under några vårveckor 1999 följande objekt beskådas; Glasklot av friblåst klarglas med blästrad insida, kirurgslang på paraffinsockel, ihopkopplat med kretskort av glas. På glasklotet projicerades bilden av en liten flicka, sittande i en källare, koncentrerat stickande, ryggen vänd mot kameran. Utställningen hade rubriken "Okända egenskaper hos apparatur i människans tjänst".

Flickan i glasklotet är Sylvia Neiglick, när bilden togs 2,5 år gammal, idag 31. Utställningen var hennes första separata utanför Konstfacks väggar där hom tog sin examen vid linjen för keramik och glas 1998. Sedan dess har hon fått mycket uppmärksamhet - och stipendier- för sina strama, arkitektoniska glasverk och hon har deltagit i ett flertal utställningar. En förklaring till hennes strama formspråk kan tänkas ligga i att hon också är arkitekt. Hon gick arkitektlinjen på KTH i Stockholm 1989-93 och gick direkt därifrån till keramik och glas på Konstfack. Idag delar hon sin tid mellan uppdrag som arkitekt och som glasformgivare -och skulptör. -På Konstfack fick jag rollen som den strama arkitekten, och det låg i luften: "Titta nu har arkitekten gjort något fyrkantigt igen".
Under sitt sista år på Konstfack reste hon runt i Sverige och fotograferade silos och cisterner vid pappersbruk, kemifabriker, oljehamnar och sockerbruk, former som fascinerade henne men som allmänt anses som fula. Hon omsatte dessa industriella former till det skira materialet glas. Själv tycker hon det är svårt att säga vad i hennes formspråk som beror på att hon är arkitekt i botten. Hon kan däremot se att hon på andra sätt har fördelar med att vara arkitektutbildad i sitt arbete som glasformgivare, särskilt i offentliga uppdrag och utsmyckningar för till exempel stat och landsting. -Jag har ju fördelen att jag kan kommunicera med arkitekterna och förstå deras ritningar, att jag ser till hela rummet och kan förutse tekniska problem.

"Piller & sprutor" är arbetsnamnet på Sylvias senaste projekt. Ett fritt uppdrag som hon gör för framtida utställningar.

Brukskonst eller konst

Under hela utbildningen på Konstfack trodde Sylvia att det var brukskonst hon skulle arbeta med och att det var det hon var bra på. Hon gjorde strama serviser, kakel och arkitektoniska detaljer i glas under sina år på skolan, saker hon tyckte saknades på marknaden. Men under sitt sista år på Konstfack började hon arbeta mer konceptuellt och konstnärligt och hon upptäckte då att det hände något. -Men egentligen tycker jag det är ointressant att skilja på brukskonst och konst. Det är som en Berlinmur som yrkesgrupperna själva byggt upp. Bland lärarna på Konstfack finns en stor respekt mellan de olika kategorierna. De som gör brukskonst tror inte att de klara av att göra konst och konstnärerna beundrar konsthantverkarnas kunskap och skicklighet.
-I min generation tror jag inte att gränserna är lika tydliga. Vi vågar glida lite emellan. Arkitektur kan ju också vara både och. Jag tänker på Peter Zumthors byggnader. Han är ju en stram och traditionell arkitekt och hans byggnader blir konstverk. De är väldigt sinnliga.


Sedan sin examen har de mer konstnärliga uppdragen dominerat hennes tid. En projektledare vid Stockholms Konstråd sökte en utsmyckning till det i huvudsak tekniska St:Eriks Gymnasium, såg ett av examensobjekten; en dammsugare med påse och allt i glas, köpte in den samtidigt som han beställde två nya objekt.
Ett annat beställningsuppdrag innebar att formge rörliga skulpturer i plexiglas som tillverkades i 100 exemplar som "årets upplageverk" för Stockholms Läns Landsting.
I andra uppdrag har hon kommit in i ett tidigare skede och haft möjlighet att anpassa objekten till rummet. Under sitt andra år på Konstfack vann hon tillsammans med två andra studenter en tävling om utsmyckning i det nybygggda Thoraxhuset B19 vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. Sylvia valde att ta upp de starka färgerna som använts i inredningen i en tjugo meter lång vägg av keramiska "tvålar" på väggen.



Både och

Efter dubbla utbildningar och olika yrkeserfarenheter har hon noterat både likheter och skillnader mellan de olika yrkena.
-Jag har upptäckt att det är samma process. Men kanske handlar det mer om mitt sätt att arbeta, och att jag är arkitekt och att jag därför använder mig av samma metod som glasformgivare. Jag tänker konceptuellt, skissar och ritar fram mina glasobjekt på ungefär samma sätt som de inredningar jag arbetar med. Jag strukturerar också mitt arbete på samma sätt och jag delar upp tiden i skissfas, modellfas, och så vidare. Jag tror att det är ovanligt bland fria konstnärer.
Hon sökte sig till Konstfack för att hon ville arbeta med detaljer och med olika material. Under åren på Konstfack fanns resurser, bra verkstäder och handledning. Idag ritar hon gärna egna beslag, räcken, trösklar, armaturer och kök i inredningar när hon inte hittar något som passar. För att få tid och ekonomi till det försöker hon finna enkla och stora grepp för att kunna lägga ner mer tid på detaljerna.
-Många arkitekter sitter bara och slår i kataloger och väljer produkter. Jag vill gärna rita igenom alla detaljer, arbeta som arkitekterna gjorde på 30-och 40-talet.
Tillsammans med tre andra tidigare studentkollegor på Konstfack arbetar hon idag med byggdetaljer i glas. Sylvia ritar bla en fönsterbänk och elurtag i gjutet glas. "Byggdetaljer som konst. Konst som byggdetaljer" kallar hon sitt projekt, där detaljen blir ett konstverk, insmuget och inlemmat i arkitekturen.
-När arkitekter arbetar med glas blir det ofta planglas. Jag har nytta av att behärska traditionella tekniker som att gjuta glas och ser därför andra möjligheter med materialet.


Kollektivt arbete

Hon har arbetat hos arkitekt Leif Brodersen i perioder, framförallt med utställningar och som assistent på skolan i kurser på temat glasarkitektur. Under det senaste halvåret har hon varit konsult på halvtid på Claes Kock Arkitekter där hon ritar mycket detaljer. Den andra halvtiden tillbringar hon i sin ateljé. Dessutom har hon ensam eller tillsammans med yrkeskollegan Daniel Ahlgren åtagit sig egna arkitekturuppdrag.
-Det jag tycker om med arkitektarbetet är att arbeta i lag, att det är ett kollektivt och socialt arbete och att jag kan hjälpa människor med det jag gör. Ibland blir det ensligt att sitta ensam i sin ateljé. Det kan vara svårt att inte vara efterfrågad och behövd utan ständigt vara sin egen mentor. Hon kan se hur hon använder sina olika sidor vid olika typer av uppdrag.
-Att vara arkitekt är ju at vara en sorts projektledare, en spindeln i nätet som förutser nästa drag. Jag tror att jag lätt tar den rollen också som glasformgivare, jag försöker ha kontroll över allt och tar ett helhetsgrepp på projektet där tidplan och budget ingår. På plats på till exempel en utställning försöker jag ha kontroll över alla tekniska detaljer.



Gårdsgestaltning i Sandviken
för Statens Konstråd


Det perfekta uppdraget

Hennes mål är att arbeta med arkitekter i olika sammanhang, som glasformgivare med arkitektens bakgrund. Helst vill hon få möjlighet att arbeta med uppdrag som innehåller både och eller som ligger mellan arkitektur och glasformgivning. Och det fins sådana uppdrag, det visar ett pågående projekt där Sylvia skall utforma en innergård till Konsthallen/Hammarskolan i Sandviken. Ett riktigt drömuppdrag där hon agerar både arkitekt och konstnär. Dessutom kommer hennes stora intresse för trädgårdar till användning.
-Här fungerar jag både som trädgårdsarkitekt, konstnär och i viss mån arkitekt. Jag har blivit presenterad en trädgård och har sedan själv formulerat uppgiften. Byggnadsgruppen som rymmer bibliotek, konsthall, Fokets Hus och skola ritades av arkitekten Gösta Åberg i olika omgångar från 1940-talet till 1970-talet. Idag har trädgården förfallit. Sylvia blev kontaktad av en projektledare på Statens Konstråd som visste att hon har dubbel utbildning.
Det handlar om att både utforma trädgården och de konstverk som skall ingå i den. Hon har valt att arbeta vidare efter de ritningar som gjordes för gården på 1970-talet, ritningar som aldrig efterföljdes till fullo. Nu gör hon sina tolkningar av konceptet som innehåller drag både från svensk, dansk och japansk trädgårdstradition. Samtidigt arbetar hon med tre konstverk i glas och koppar.
Trädgården har börjat genomföras men projektet har tillfälligt avstannat. Sylvia hoppas att det i framtiden kan leda vidare till liknade uppdrag där hon får vara både arkitekt och glasformgivare på samma gång-och få ta helhetsgreppet på projektet.



Om hon måste välja då?

-Idag är jag i första hand glasformgivare. Som sådan känner jag mig friare än som arkitekt. Me jag valde ju inte bort arkitektyrket, jag valde bara till. Att arbeta som konsulterande arkitekt ger mig möjlighet att också kunna jobba med fria uppdrag som inte ger några pengar - samtidigt som det är roligt förstås. Men jag skulle aldrig kunna tänka mig att sluta arbeta med glas.


/Nina Gunne